tisdag 7 juli 2009

"...annars dör man" av Deborah Hautzig

Jag var en sanslös bokslukare när jag var barn. Biblioteket låg i huset bredvid där vi bodde så jag hade nära dit. Det var där jag hängde på eftermiddagarna efter skolan. När middagen var klar kom mamma ner och hämtade mig. (För om hon inte kom och hämtade mig satt jag kvar tills bibblan stängde kl.20.)

Jag läste och läste. Kulla Gulla-serien var en stor favorit. Jag minns att jag kunde komma dit, ta en Kulla Gulla-bok ur hyllan, sätta mig i en av fåtöljerna runt bordet i mitten och läsa. Jag läste tills boken var utläst. Då ställde jag tillbaka den i hyllan och tog nästa. Hann jag inte läsa ut den lånade jag hem den och läste ut den hemma på kvällen. Nästa dag började jag med en ny bok. När serien var utläst började jag om från början, om jag inte minns fel.

Idag, nu i livet, läser jag väldigt sällan om böcker. Jag läser nya, andra böcker i stället. Men böcker som det var väldigt länge sen jag läste kan jag ibland läsa om. Jag läste många socialrealistiska böcker som barn; att leva som gatubarn, att leva utan föräldrar, att ha anorexia... Den sortens böcker fångar mig fortfarande. Ett starkt minne från min högstadietid är boken ...annars dör man av Deborah Hautzig. (Visst läste du den också Lena? Eller läste vi den tillsammans?) Jag tror att det var en första boken jag läste om anorexia. Jag minns den som väldigt speciell, skrämmande och ändå så verklig. Jag kom att tänka på den här boken häromdagen och började söka efter den. Inte helt lätt då jag varken kom ihåg titel eller författare. Eller jo, jag kom ihåg att titeln hade att göra med "Äta bör man, annars dör man" på något sätt. Och att författaren hade ett z i sitt efternamn (Varför kommer man ihåg sånt?) Till slut hittade jag boken - i Stadsbibliotekets magasin. Det förvånar mig att den står placerad där nere och inte uppe i biblioteket. Jag antar att det har med utlåningsstatistik att göra. Nu hoppas jag i alla fall att det blir ändring på de dåliga (?) siffrorna. Den här boken förtjänar att läsas!

Jag fångades lika mycket nu som då jag läste den förra gången, för 25 år sen. Den är bra. Den skrevs 1981 och det märks. Den här boken skiljer sig markant från de andra skönlitterära böckerna jag läst om anorexia. De andra jag har läst är nyskrivna och utspelar sig i nutid, i Sverige.

I den här boken vet ingen vad anorexia är (förutom en specialistläkare som kommer in i bilden på slutet). Leslie, bokens huvudperson, kan inte ens uttala ordet! När Leslie säger att hon ska börja banta säger hennes mamma "Bra". När hon sen går ner i vikt får hon beröm för sin målmedvetenhet. När hon börjar diktera villkoren kring matsituationen, som att få äta själv på sitt rum, går mamman med på det. Det går så långt. Så långt... De fattar verkligen ingenting. Till slut (!) får Leslie i alla fall behandling. Men inget är självklart. Det är privat, det är dyrt. Det tycker jag återkommer i alla böcker jag har läst, de privata alternativen. Det är dyrt, det är föräldrarna som får betala. Men de som inte har föräldrar som kan betala då, vad gör de? I de nya böckerna nämns kötider. Kötider?! Hur kan man måsta köa för att få behandling för anorexia?! Statistiken visar att fortare anorexia behandlas desto större chans har man att bli frisk.

Läs boken! Den engagerar och skrämmer. Och man inser att vi, i samhället, har lärt oss mycket om anorexi sen 1981!

1 kommentar:

Tekoppen sa...

Den här boken hittade jag på skolbiblioteket när jag var ung/yngre, och jag tyckte så mycket om den att jag faktiskt stal den och hade den hemma i flera år. När jag till slut insåg att jag kanske borde lämna tillbaka den, så att andra fick chansen att läsa den, försökte jag köpa den men hittade den ingenstans. Så vad gjorde jag? Jo, skrev av den förstås! Så bra tyckte jag att den var. En bok som jag också stal - och också skrev av - och som också handlar om anorexia, var "Mig lurar ni inte!" av Valerie Valere. Jag har inte läst den på länge, men jag har en känsla av att den håller bättre. Även den är skriven när anorexia var ganska okänt, har jag för mig. Jag minns att den verkligen dryper av ilska och fula känslor. Den skrevs av Valere när hon var bara femton år, men jag minns den som väldigt välskriven.