måndag 2 februari 2009

Här dansar Herr Gurka av Lennart Hellsing

I helgen läste fick jag förmånen att läsa för ett barn på knappt 2 år. Här dansar Herr Gurka av Lennart Hellsing var en av de böcker hon plockade fram. Vi läste rim efter rim. Mot slutet av boken ledsnade hon och andra aktiviteter fick hennes uppmärksamhet. Vi vuxna funderade på om rimmen blev längre och svårare ju längre bak man kom i boken men upptäckte att så inte var fallet.

Vad berodde det då på att hängde med så bra i början och blev ointresserad på slutet? För det första tror jag att hon blev less på att sitta still efter tag. För det andra, och här kommer det intressanta, början av boken har hon hört flera gånger förut medan slutet är mer okänt för henne. Det kända, det relaterade hon till och levde sig in i. Det okända var för henne än så länge bara ord.

Och så var det! I början av boken läste hon med i rimmen, eller mumlade i takt med mig då hon inte kunde alla orden. Hon pekade, lyssnade och härmade. Vi läste verkligen tillsammans. Häftig upplevelse.

Vad lär vi oss av detta? Att det är oerhört mycket värt för barn, särskilt små barn, att få höra samma saga/rim om och om igen... Att böcker på samma sätt som gosedjur behöver få vara min bok, min saga, min berättelse. Att man kan få uppleva fantastiska ögonblick tillsammans med ett barn och en bok.

Inga kommentarer: