onsdag 11 februari 2009

Bävertecknet av Elizabeth George Speare

Jag älskade att lyssna på högläsning när jag var barn. Undrar hur många böcker mamma och jag plöjde oss igenom under barndomsåren? Tänk om vi hade skrivit upp alla, vilken skatt den boken hade varit nu. Alla gemensamma läsupplevelser samlade inom två pärmar. Om det nu hade rymts i en bok...

I skolan läste fröken högt. Det var mysiga stunder. Jag har tänkt mig tillbaka och försökt minns vilka böcker jag fick lyssna på i skolan. Jag minns inte så många. Hur är det möjligt?! Varför kommer jag inte ihåg dem? Teaterförställningar som vi såg kommer jag bättre ihåg; "Som om jag inte fanns" och "Den lille prinsen" bl a.

När det kommer till högläsningsböcker i skolan har jag i alla fall ett starkt minne, Bävertecknet av Elizabeth George Speare. När fröken visade boken för oss (för jag minns att det var hon som valde den, hon frågade inte oss vilken bok vi ville lyssna på) tänkte jag att det där ser ut att vara en synnerligen tråkig bok. En bok om bävrar! Jag menar, hur spännade kan det vara?! De kan ju inte ens prata! Näe, det skulle inte bli mysigt utan tråkigt den här gången, att lyssna på högläsning.

Jag minns inte handlingen men jag minns känslan, upplevelsen. Fröken läste. Jag lyssnade. Utan att fatta hur det gick till var jag fast. Boken var så spännande. Den handlade om liv och död. Det var på fullaste allvar och på riktigt. Jag minns inte hur lång tid det tog innan jag kapitulerade och älskade boken som först verkade så tråkig. Men jag vet att jag idag är så tacksam att jag fick uppleva den vändningen. En bok som först verkar tråkig kan visa sig vara bättre än du någonsin kunde ana.

Den upplevelsen stärker min åsikt om att det är läraren som ska välja högläsningsböcker att läsa i klassen. Då får barnen möta böcker som de själva kanske inte skulle hitta/välja.

Inga kommentarer: