Länge leve långa serier!

Jag älskade långa serier när jag var barn. Då jag slukade böcker var långa serier bra, de räckte ju så länge. Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström var en av favoriterna. Jag var inte jag som slukade den, den slukade mig. Fullkomligt!

Jag nästan var Kulla-Gulla. (Där föddes min längtan efter att jobba som barnflicka, vilket jag gjorde senare i livet i flera omgångar.) Hon var så duktig och tapper. Så duktig och tapper ville jag vara! Hon kunde klara av så mycket, hur jobbigt det än var. Så stark och självständig ville jag också vara! Hon gick från torparjänta till "prinsessa" på herrgården. Jag kunde fullständigt se mig själv i frasande klänningar och lockigt hår som svallade nedför axlarna! Hon gick på internatskola. Åh, så jag har romatiserat internatskolor och drömt om att få gå på en själv!

Men det var en sak som bekymrade mig med Kulla-Gulla. Hon var så snäll. Inget fel i det, tvärtom. Jag beundrade henne för att hon snäll. Hon var som Guds lilla ängel. Gjorde aldrig något ont mot någon annan, tänkte alltid på andra före sig själv och såg det goda i alla människor. Jag insåg dock att jag aldrig kunde bli som Kulla-Gulla. (Här spelade herrgårdar, internat och frasande klänningar en obetydlig roll.) Det mest ouppnåeliga av allt var att hon var så snäll. Och vetskapen om att jag aldrig skulle kunna bli lika snäll som hon. Det smärtade av sorg av två anledningar - Jag ville också vara snäll men samtidigt tyckte jag att hon var för snäll. Hon sa ju inte i från när hon hade rätt att säga i från! De två sidorna kämpade inom mig. Jag kände mig dålig för att jag inte var Guds lilla ängel samtidigt som jag var stolt över att jag hade vett att säga i från.

Som jag minns det var det en enda (!) gång som Kulla-Gulla gjorde något riktigt dumt mot en annan människa. Hon slog en kille (?) med sin träsko. Och efteråt skämdes hon enormt - såklart! Att killen hade betett sig som en idiot och varit skittaskig mot någon (jag minns inte situationen) det hade ingen betydelse, Kulla-Gulla skämdes för det hon hade gjort. Jag fattade ingenting. Det var ju han som skulle skämmas, inte hon. Hon hjälpte någon, försvarade någon. På ett sätt så var hon ju snäll, hon hjälpte den svagare.

Där, på den grusvägen, förstod jag att jag aldrig skulle bli Kulla-Gulla. Det var en stund av sorg och stolthet.