Berättare jag minns...

Jag har just börjat läsa Nya berättarboken av Ulf Ärnström. I början av boken uppmanar författaren mig att fundera över vilka jag minns bäst av de som har berättat för mig? Vad minns jag av historierna, stämningen och känslan.

Jag associerar berättande till en vuxen som berättar för ett barn, företrädelsevis en saga. (Från min barndom minns jag mest att vuxna läste högt för mig, inte berättade för mig.) Men berättande är mer än så.

Mitt första berättarminne som jag tänker på är Lagens långa näsa av Hasse Alfredsson. Min morfar hade den boken inläst på kassettband. Jag spenderade mycket tid hos min morfar på somrarna och där fanns inte alltid så mycket att göra, tempot var allt som oftast lugnt. Jag lyssnade på Alfredssons berättelser om och om igen. De humorfyllda polishistorierna var fängslande och Alfredssons röst var fantastisk. Några av historierna minns jag fortfarande (delvis) efter alla dessa år.

Sen tänker jag såklart på min morbror Gunnar Eklund som är en otrolig berättare. Första gången jag hörde honom berätta om Torgny Lindgrens Skräddar Molin var 1989 i Luleå. Sen dess har jag hört Skräddar Molins berättelser flera gånger. Men nu det var många år sen sist, tills i lördags. I lördags kom det sig så att jag fick höra två av dem igen, för första gången på länge. Det var som att möta en gammal vän. Och det var lite kul att jag kom i håg så mycket. Jag kände på mig när han skulle göra en konstpaus, sänka rösten eller ryta till. Vissa ord hörde jag innan han sa dem. Det satt liksom i ryggmärgen. En härlig känsla.

Jag minns också när morfar berättade om sin barndom. Det var alltid spännande för det var så annorlunda än det jag själv var med om i min barndom. Det handlade om en annan tid. Han berättade också historier om mig när jag var liten. Det tyckte han om att göra. Ofta berättade han samma historia om och om igen. Varje gång som om den gången var den första. Även om det kunde bli lite tjatigt så var det kul. Det var roligt att höra historier om mig själv.

Sommar i P1 är en absolut favorit på sommaren. Jag älskar att lyssna på sommarpratarnas berätteler. Jag tänker t ex på Mikael Nykvists resa till Italien för att hitta sin biologiska pappa.

Jag skulle vilja ha fler minnen av berättelser. Och jag skulle vilja bli en bättre berättare själv. Ett steg är att fortsätta läsa boken. Så nu gör jag det...