Mr Tourette och jag är en biografi om hur det är att leva med Tourette. En vuxenbok alltså. Efter att ha läst den känner jag mig betydligt mer insatt än jag var innan då jag trodde att människor med Tourette svor och sa fula ord. Tourette kan vara så mycket mer än svordomar och fula ord.Vi får följa Pelle från barndomen genom tonåren och in i vuxenlivet. Han har det inte lätt. Tvångsritualer tar upp mer och mer av hans tid. Att gå på toaletten kan ta timmar. (Om ritualen misslyckas/inte utförs exakt rätt måste han göra om den tills han lyckas.) Det blir till slut så jobbigt att han slutar han att gå på toaletten. Enklast så. I stället gör han sina behov i påsar som han knyter ihop och hänger på ytterdörren tills han ska gå ut nästa gång. Att tvätta sig och duscha kräver också sina ritualer. Det löser Pelle med att sluta tvätta sig och duscha. Jobb klarar han inte av att behålla mer än några veckor. de vänner som finns försvinner. Familjen försöker hålla kontakten med Pelle men han drar sig undan dem. Det tar tid, väldigt lång tid innan Pelle får hjälp. Och hjälpen/terapin tar tid. Pelle har mycket att jobba med.
Varför skriver jag om en vuxenbok i en barnboksblogg? Jag tänker att det här är en bok som vuxna som jobbar med barn borde läsa. Pelle berättar i början av boken hur det var för honom i skolan. Det fanns två personer i skolan som på något sätt nådde fram till honom, träslöjdsläraren och mattanten. Beskrivningen av hur de "hanterade" den svårförståeliga Pelle sög jag åt mig av.
"Svåra" barn finns i skolan och kommer alltid att finnas i skolan. Det vi kan göra något åt är vårt sätt att bemöta dem och hjälpa dem. Att dessa barn, som vuxna, skriver om sin barndom är en ovärderlig källa till kunskap för oss pedagoger.
När jag skriver detta tänker jag osökt på Morgan Alling och hans sommarprogram som gick tidigare i sommar i P1. Det handlade om hans barndom och var mycket bra! Det ska inte vara pedagoger lyssna på utan och också alla "socialtanter"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar