För några år sedan bestämde jag mig för att läsa alla Per Nilssons böcker. Det var efter att jag av en slump hade läst Flickan jag älskar heter Milena. Jag var väldigt seriös med projektet. Och jag var noga att läsa böckerna i ordning. Var den bok som stod på tur att läsas utlånad kunde jag inte gå till nästa bok på listan utan, väntade. (Det var kronologisk ordning som gällde.) Han har skrivit många böcker så det tog ett tag att läsa alla. Det var en fin period. Jag var helt inne i Nilssons böcker - och de tog aldrig slut. När en bok var utläst började jag genast på nästa. Och böckerna tog aldrig riktigt slut eftersom personerna när som helst kunde dyka upp - i nästa bok. Jag klev in i deras värld. De välkomnade mig in. Det var underbart. Vi blev kompisar.När The return of Hjärtans Fröjd kom var jag lite orolig. Hur kunde han göra en uppföljare på Hjärtans Fröjd?! Den boken som var så bra! Men, han lyckades igen. Jag oroade mig i onödan.
Absolut Per Nilsson. Vad är det för något? Det låter ju jättetöntigt! Det tog ett tag innan jag lånade boken och läste den. Det tog emot lite. Men jag visste att jag måste. Det var ju Per Nilsson. Jag läser ju alla hans böcker. Jag blev glatt överraskad, igen. Den kanske inte är en av hans bästa böcker men den är bra, helt ok. Det var trevligt att möta personerna igen. Se vad som har hänt med dem, hur de har haft det. Som att få ett långt brev från en vän från förr där man får veta hur livet blev.
Ryktet (på någon blogg jag läst) säger att Nilsson förmodligen inte ska skriva fler ungdomsböcker. Att den här sista boken är en avslutning, ett sätt att knyta i hop säcken och säga hejdå till personerna. Är det sant? I så fall, varför? Och - vad ska ha skriva i stället? Barnböcker hoppas jag, hellre än vuxenböcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar