Innan jag läste Stressade tjejer av Jaqueline Wilson hade jag bara läst en annan bok av henne, Kattmumien. Kattmumien tyckte jag om men jag kom aldrig till Tracy Beaker och Tjejer-böckerna. Det tog emot. Jag tror att det är framsidorna på hennes böcker som det faller på, jag gillar dem inte. Däremot hade jag säkert älskat dem då jag gick i högstadiet, och läst böckerna. Men de fanns inte då. Jag har också fått för mig att Wilsons böcker är lite för lättsamma och mainstream för min smak. (Säger hon som i tonåren slukade de minst sagt lättsamma och triviala berättelserna i Mitt Livs Novell, Frida och Starlet.)Hur kom det då sig att jag läst Wilson nu? Jo, Stressade tjejer handlar om anorexia. Jag måste erkänna att boken stod i hyllan ett bra tag innan jag började läsa den. Jag är löjligt bortskämd med att bara läsa böcker som jag absolut vill läsa. Min läsning är helt och hållet luststyrd. Men till slut läste jag den, och det gick fort. Som sagt - lättläst. Jämfört med anorexiskildringarna av Österberg och Mattsson känns Stressade tjejer som anorexia light. Eller, chic lit goes anorexia. Det räcker med att se en kompis i skolan som tynar bort i anorexi och en ny, snygg bildlärare för att Ellie ska komma på nya tankar och boken slutar med att hon "störtar" ut ur klassrummet för att äta lunch. Lite väl enkelt kanske.
Men jag fattar att tjejerna slukar Tjejer-serien. Jag skulle nog också har gjort det i yngre tonåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar